tittade det här runda klotet genom fönstret ner från en klar himmel och väckte mig vid tre tiden. Då ville jag inte stiga opp ännu, men efter en timme gav jag upp och traskade iväg till köket och satte på kaffepannan (vilka osunda sedvänjor).
Sedan dess har det blivit ömsom datorn, ömsom att vara ute.
Lagade fågelbrädan i ordning, efter en stund var det full rulle vid den. Direkt hittade fåglarna den, kanske av gammal vana eller gammalt minne. Fick först spika ihop delar och sedan slå en pinne i marken och rigga upp brädan på den. Få sedan se, om första stormpusten blåser omkull den.
Och ställt buxbomarna i vinterförvar, isolerat en brunnskran, tagit in ved.
Det blev också till att baka en kaka på eftermiddagen i väntan på ett kärt besök av sonhustrun och fyra av barnbarnen.
Emil provar sin nya mössa och vantar, som farmor stickat åt honom.
.Stora syskonen tog frisk luft ute en stund också, spring i benen har man när man är i sju års ålder.
Tiden går som på vingar och snart var det dags att fara hem till storebror, som hade varit och simmat under tiden och far var på jobbet.
vill.
Ute hade det åter börjat skymma och vem annars, om inte den stora osten, fullmånen, som hängde ovanför skogskanten bakom åkrarna, tittade fram igen på sin färd över himlavalvet.
Så god kväll och god natt för den här gången. Far försiktigt!
Nu fick du mig att längta. Rejält!:) Saknar mina små också. Måste nog ta mig samman och fara iväg för att vara tillsammans med dem. Så stor Emil är och närvaromedveten. Ljuvligt att se syskonkärleken.
SvaraRaderaGodnatt!
Det är livets höjdpunkter när man får träffa dem små. Han är så glad och mjuk, lillputte, och man ser hur syskonen tycker om varandra. Karin, vi har det bra, vi som har barnbarn i närheten. God natt, sov gott, trots fullmånen!
SvaraRadera